Det är så mycket lättare att bygga vänskapsrelationer när man är frisk och mår bra. Jag känner mig lite trött. Ensam i en ny stad, med en ny vän som är medlem i Jehovas Vittnen och jag undrar om hon får lov att umgås med mig nu när jag inte studerar med dem längre, och inte tänker blir en medlem heller utan tyr sig till mitt ”hem” i EFK och min bönegrupp. Kärleken bygger inga murar tänker jag. Men läser man bibeln med huvudet så kan man ju hitta en massa murar om verkligen vill, och mycket att vara rädd för. Kärleken är inte rädd tänker jag.

Nåja, det är som det är. Det yttre kanske går hand i hand med mina inre processer. Kanske behöver jag en tid av ensamhet i denna nya staden för att först helas och sedan möta nya människor och bygga nya relationer? Kanske är det bra ändå? Jag har ju en stark känsla av att jag ska stanna här i den här staden. Och några bra vänner har jag ju i andra städer en timma bort. Kanske tar det tid att bygga upp ett nytt liv när man är nyskild och själv har flyttat till en ny stad. Jag tänker på en artikel jag läste om en kvinna som skilde sig och flyttade ensam till Malmö. Hon sa att hon lärde sig gå på teater själv, men att nu tio år senare har hon nya vänner. Ja, det kanske tar tid. Kanske behöver jag tålamod?