Uncategorized 12:20
Hej igen!
Jag är mellan bloggar tror jag, eller mellan blogg och hemsida. Snart säger jag adjö till denna bloggen. Jag ska skapa en hemsida istället där jag kan uttrycka mig och vara kreativ. Så tack alla ni som läst här. Sköt om er och ta väl hand om er!
Kram!
Uncategorized 8:42
Kreativiten och glädjen flödar och jag funderar på att lägga ner den här bloggen, den är ju min ”sjukdomsblogg” anonym och allt. Kanske ska jag starta en öppen blogg som jag fyller med alla positiva saker från mitt liv..
Den här bloggen handlar ju om mitt tillfrisknande, men nu vill jag börja omsätta allt jag har lärt mig i positiv skapande och då känns inte denna bloggen helt rätt längre.
Uncategorized 20:28
Min pappa tycker det är så mycket om Jesus och Gud på min blogg. Jamen vad gör man när man lever med dem dygnet runt. 🙂
Jag vill ha rosa pärmar. Var får man tag i det mån tro?
Och jag börjar fundera på om jag ska skriva mer om livet och mindre om helandet av sår? Jag är ju på bäg någinstans där såren inte längre finns.
Men innan dess berättar jag lite till. Jag bad Jesus och Gud visa mig vad jag behövde behandla i torsdags. Då blev jag tom inombords och allting kändes trist och meningslöst och lägenheten kändes stökig och jag hade svårt att städa, som att hela jag var stökig. Så jag bad P kika på det och han löste upp tung enrgi från min släkt som jag ahde fått med mig. Och efter det så.. lättade allting. Jag fick tillbaka delar av mig själv och jag fylldes av ljus och glädje. Så enkelt var det. 🙂
Uncategorized 13:25
Jag har fått inspiration att jag ska skriva en bok. En bok om hur man vänder en atlantångare. Hur man vänder ett liv från en destruktiv och svår kurs och svänger om, hur man helar sig själv, sina relationer med andra människor och sitt liv. Vad som är viktigt och vad man behöver skapa i sitt liv för att må bra och hur man skapar det. Det är baserat på mina egna erfarenheter, och en del bygger på praktiska erfarenheter och annat bygger på andliga visdomar från både kristendomen och tolvstegsprogrammen så som AA och ACoA. Åter annat handlar om min erfarenhet att när jag helar mina egna trauman, sår och mönster så förändras ocskå, så sakta mitt liv i det yttre. Att den inre förvandligen föregår den yttre förvandlingen.
Uncategorized 13:17
Idag tänkte jag att jag kanske skulle be Jesus och Gud om hjälp inför behandlingen. Så jag gjorde det. Jag bad Jesus och Gud om att jag skulle få insikt, vägledning och kunskap om vad jag behövde prata med P om innan behandlingen och vad vi skulle fokusera på under behandlingen att hela, vad som var viktigt att jobba med just nu. Så gick det en stund och jag kände hur ljuset och glädjen försvan och jag blev alldeles tom och en känsla av apati infann sig och en känsla av att allt var grått och trist utan glädje, och så mindes jag en episod från psykosen jag hade. Där jag upplevde det som att en aggresiv energi liksom bakifrån eller innifrån slet bort delar av mitt jag från mig. Och hur jag kände en del av ”mig” på något vis i övre delen av bröstkorgen och hur en del av mig sa att ”det är en väldigt viktig del av jaget” och hur den delen innifrån eller bakifrån slets bort från mig. Jag har ju under mitt helande känt hur personlighets delar av mig kommit tillbaka just i bröstkorgen så jag kände att detta var viktigt så jag mailade P om detta och berättade om insikten att jag behövde få tillbaka den delen av mig. Strax efter att jag skrivit det så kom det fram ett skrik innifrån som krek ”Aaaaaj” och något kändes i bröstkorgen och sedan insåg jag att något kommit tillbaka till mig. Och att tomhetskänslan var borta. Och också att tröttheten och motståndet jag haft mot att göra fint och ordningsamt hemma också var borta, och jag dushade och bytte om och gjorde rent handfatet i badrummet som väntat på det länge. Och jag hade en känsla av att jag ville göra fint och rent i lägenheten.
Uncategorized 12:15
Att ha ritat en teckning och få visa den för dig. Att vara ledsen och bli omhållen och tröstad av dig. Att vara i samma rum som du och känna din glädje och kärlek. Att kunna berätta om allt för dig, och du lyssnar med kärlek på mig. Att få sitta i ditt knä och höra en saga. Att få vara med dig nästan hela tiden. Att bli accepterad av dig som jag är. Att känna din kvinnlighet och att du älskar dig själv som du är. Att känna ditt lugn när jag är rädd. Att se dig ha friska relationer med kärlek. Att se dig respektera dig själv. Att känna att du respekterar mig. Att veta att du tål min ilska utan att gå sönder. Att veta att du tål min ilska utan att behöva kontrollera den. Att veta att du är stabil och trygg, att jag kan lita på dig. Att veta att du håller det du lovar. Att veta att du inte försvinner för mig. Att veta att jag får vara med i din gemenskap. Att veta att du älskar just mig.
Att veta vad jag letat efter hela livet.
I frikyrkan blir jag mött med väldigt mycket kärlek och förståelse, men jag kan aldrig få en ny familj.
I min familj fanns det avstånd för mig, av många olika skäl. Kanske är det mina avstånd, jag vet inte, kanske är det sunda avstånd eftersom jag är vuxen nu. Kanske saknade jag den där tilliten barn har när de utan förbehåll bara är sig själva. Kanske är jag nära andra när jag är nära mig själv och de är nära sig själva?
På den här bloggen (söndag 10 februari) http://korpdotter.blogspot.com/ finns en bild på en trästaty som förmedlar mitt behov.
Uncategorized 20:06
Jag trodde jag kunde göra vad som helst och så skulle Gud rädda mig från konsekvenserna. Eftersom han älskar mig oavsett vad jag gör. Men så var det inte. Mina konsekvenser fick jag erfara, OCH han räddade mig, Jesus räddade mig.. ändå.. Jag var så arg på Gud för att det inte blev som jag ville, för allt jobbigt jag gick igenom.. men jag såg inte mina egna val.. som lett till det svåra. Jag som trodde jag lyssnade på Gud, hade lyssnat på mig själv. Och för mina val är jag ansvarig. Men Jesus räddade mig ändå, när jag åter vände mig till honom, så fick jag svar. Utan anklagelser, utan skuldbeläggande, bara hjälp fick jag.. helt enkelt.. när jag började försöka att lyssna igen, då fick jag svar, när jag bad om hjälp igen, då fick jag svar. När jag bad, då fick jag svar. När jag vände åter, då var jag välkommen hem igen. Ja.. att jag alltid är välkommen hem.. igen.
Uncategorized 19:39
Jag tror att Gud bara vill att jag ska vara ärlig mot honom. Men jag vet inte om jag kan. Kan jag det? Jag vill.. tror jag, eller är jag rädd för det? Gud vet sanningen om mig, och jag tror han vet mer om mig än jag själv vet. Kanske vet han vad jag behöver lära mig. Kanske vet han vad jag behöver hela. Kanske vet han när jag är mogen för nya relationer. Kanske vet han.. jag tror han vet.
Jag ville så gärna bli ett helgon, och jag tror han vet det. Men jag var bara mig och det var allt. Jag ville så gärna ge kärlek, och så bar jag på anklagelser, vrede och hat. Jag ville så gärna bli omtyckt som jag var, och så visade jag upp en fasad. Jag ville så gärna ha sunda relationer, men så hade jag så svårt att ge och ta emot.
Jag kanske behöver lära mig leva? Jag tror han vet det också. Vågar jag visa min besvikelse för Gud? Vågar jag säga att jag känner mig ensam, att jag vill ha tydliga bevis, med dunder och brak, en tydlig kärleksfull röst som vägleder mig och visar mig vilka steg jag ska ta. Som tröstar mig när jag gråter, och berättar att allt snart blir bra. Vågar jag vara arg på Gud? För att jag inte får det jag vill ha? Försöker jag vara duktig också i min tro? Duktig inför Gud? Som ändå vet sanningen om mig.. i alla fall. Vågar jag.. bara vara jag?
Uncategorized 19:25
Och så slår det mig, efter att jag suttit och läst i Inblick ( http://www.inblick.se ) att jag kanske ska fråga vad Gud vill.. och lära mig att lyssna.
På förmiddagen var jag på gudstjänst och efter den såg en kvinna att jag satt och bad och att tårarna rann, jag tror hon var pastor för hon hade pratat under gudstjänsten, och hon kom och frågade om hon fick be för mig. Och jag tackade tacksamt ja, så hon bad för mig en lång stund och visade sådan vänlighet och omtanke. På eftermiddagen stod jag på en busshållplats och var upptagen av mina behov, mina behov av gemenskap, mina behov av kärlek, mina behov av vänner och plötslig känner jag hur något lättar från hjärtat och det liksom blir ljusare inom mig och så känner jag ”fråga dig istället vad du kan ge”.. och jag kände en sådan tröst i det, för jag förstår att en vänskap handlar om givande. Det finns ett kristet ”ordspråk” av ett helgon som jag inte minns namnet på som säger ”Ty det är genom att ge som vi får”, och den meningen tror jag är avslutningen på en lång bön. Jag ska se om jag hittar den.
På en blogg ( http://daveblogg.blogspot.com/2007/10/bn-av-franciscus-av-assisi.html ) fann jag den, jag hoppas den stämmer:
Herre, gör mig till ett redskap för Din Frid
Hjälp mig att bringa Kärlek där hatet gror
Tro där tvivlet råder
Hopp där förtvivlan härskar
Hjälp mig
Att skänka förlåtelse, där oförätt begås
Att skapa endräkt, där oenighet söndrar
Att sprida ljus, där mörkret råder
Och bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig söka
Inte så mycket att bliva tröstad
Som att trösta
Inte så mycket att bliva förstådd
Som att förstå
Inte så mycket att bliva älskad
Som att älska
Ty det är genom att giva som vi mottaga
Genom att förlåta som vi få förlåtelse
Genom att mista våra liv som vi vinna det
Det är genom döden
Vi uppstår till
Det Eviga Livet.
Just den meningen: ”Ty det är genom att giva som vi mottaga” har jag hört i den enklare versionen ”Ty det är genom att ge som vi får” och jag tror det ligger en djup sanning i det.
Uncategorized 13:49
Det är så mycket lättare att bygga vänskapsrelationer när man är frisk och mår bra. Jag känner mig lite trött. Ensam i en ny stad, med en ny vän som är medlem i Jehovas Vittnen och jag undrar om hon får lov att umgås med mig nu när jag inte studerar med dem längre, och inte tänker blir en medlem heller utan tyr sig till mitt ”hem” i EFK och min bönegrupp. Kärleken bygger inga murar tänker jag. Men läser man bibeln med huvudet så kan man ju hitta en massa murar om verkligen vill, och mycket att vara rädd för. Kärleken är inte rädd tänker jag.
Nåja, det är som det är. Det yttre kanske går hand i hand med mina inre processer. Kanske behöver jag en tid av ensamhet i denna nya staden för att först helas och sedan möta nya människor och bygga nya relationer? Kanske är det bra ändå? Jag har ju en stark känsla av att jag ska stanna här i den här staden. Och några bra vänner har jag ju i andra städer en timma bort. Kanske tar det tid att bygga upp ett nytt liv när man är nyskild och själv har flyttat till en ny stad. Jag tänker på en artikel jag läste om en kvinna som skilde sig och flyttade ensam till Malmö. Hon sa att hon lärde sig gå på teater själv, men att nu tio år senare har hon nya vänner. Ja, det kanske tar tid. Kanske behöver jag tålamod?
Solrospussel's Weblog 